Svenska

Sara Lövestams julkalender i SVD, språkluckan.

För att förstå den klitiska partikeln behöver man först ha lite koll på genitiv: den substantivform som numera bara används för ägande, och i regel avslutas med –s. I frasen ”människans ofullkomlighet” står ”människans” i genitiv.

För många hundra år sedan hade svenskan ett stort och levande kasussystem, och genitiv (som är ett kasus) användes flitigt på många sätt. Genitiv hade fler funktioner än att uttrycka ägande – och genitiv byggdes inte alltid med -s! Falun kunde i genitiv bli FaluKristus kunde på latinskt vis bli Kristi och även ord som spilloföga och salu är gamla genitivformer som stannat kvar i fasta uttryck.

Nu för tiden sätter man bara -s på ett ord för att böja det i genitiv – och det där s:et har börjat glida omkring! Det är nu man börjar prata om den klitiska partikeln.

Den klitiska (eller enklitiska) partikeln förklaras ofta, och kanske bäst, med hjälp av namnet på den anrika konfekten Kungens av Danmark bröstkarameller. Ja, så heter den, med –s på kungen, men frågar man nutida svenska språkbrukare skulle de flesta säga att det låter mer naturligt att säga ”Kungen av Danmarks bröstkarameller” med –s:et på Danmark. (Jag har belägg för att de flesta skulle säga så, för jag ställer ofta frågan till min publik när jag gör språkföreläsningar.)

Tomten och hans homograf

För att göra ett förstärkningsord på svenska behöver man egentligen bara ta ett ord som känns starkt och kombinera det med andra ord. Det är laddningen i ordet man använder, och sådan laddning kan man utvinna både ur positiva och negativa ord – men negativa ord har ofta en starkare laddning. Ordets ursprungliga betydelse är mindre viktigt än dess känslomässiga styrka, när man tar laddningen och skjutsar in den i det ord som behöver förstärkas.

Det är med andra ord inte skiten som definierar hur bra något är när det är skitbra, utan styrkan i de känslor skit (ordet eller företeelsen) kan väcka. Detsamma gäller förstås jävligt bra, sjukt bra och vansinnigt bra. Man kan tolka sådana uttryck som att språkbrukaren tycker att det är så bra att de vanliga, positivt laddade orden inte räcker till.

När morgonkvisten och kvällskvisten hade växt till sig lite förvandlades de till ett helt snår. Kanske det som vi brukar tala om när vi säger ”femsnåret”.